Tankar och funderingar runt
Den gåtfulla Cal-mattan

Av Sonny Berntsson

Redan vid första anblicken fängslades jag av mattan med den säregna mittsymbolen.
Där finns något som attraherade och satte fantasin i rörelse.
Mittsymbolen fick ett uråldrigt ursprung, kanske med rötter ända tillbaka till en förkristen tid då gudar och gudinnor avbildades i en mängd olika former, ibland med fyra vingar.

Bild 1. Guddom, Urartu 700 f.Kr.

Hörde verkligen en sådan arkaisk symbol hemma i en matta med portal (mihrab), vilket vi förknippar med en bönematta som muslimerna i Turkiet oftast utför sin rituella bön på? Luggen är hög, ca 10 mm, och relativt jämnt sliten över hela mittfältet, som också är fritt från reparationer. Men mattan är reparerad runt om i den yttersta bården vilket förvånar då en äkta bönematta normalt får ett helt annat slitage. Formatet är dock normalt för en liten bönematta, 100 x 147 cm. Kan den ha använts som sängmatta ( yatak )? I så fall för en liten person, men slitaget runt om motsäger även detta.

Den röda bottenfärgen är syrabaserad vilket gör att den har fällt en aning. Den blödande acidfärgen kom till Anatolien så tidigt som ca 1870 och ger därför mattan en viss begränsning i ålder.
Indigoblått saknas helt liksom hos de flesta bymattor i Burdur och Denizliprovinsen vid slutet av 1800-talet och fram till 1925, då få importerade varor kom från öster.
Den bruna färgen ovanför portalspetsen är av naturell ull och har tre olika nyanser i brunt, gråbrunt och svart. Dessa melerande nyanser ersätter indigoblått i mattan.

Det intressanta infinner sig när man noga börjar undersöka mattans hela mittfält, med alla tecken och symboler i området innanför bårderna. Den arkaiska huvudsymbolen har en tydligt markerad mittpunkt med en tolvuddig lotusblomma. En symbol med en sådan placering brukar man i Anatolien kalla för naveln ( göbek ) och har en magisk betydelse vid födelse, likt navelsträngen till livmodern som möjliggör liv. Därför kallas även mittornamentet i ett mönster för göbek. På många av de antika statyetter man kan se föreställande Den Stora Modern är naveln ingången till livmodern och tydligt markerad, ofta som koncentriska cirklar.

Bild. 2. Den Stora Modern från Catal Höyuk, 6500 f.Kr.

Bild 3. Nazarlikföremål.

Kvinnor med nomadiserade traditioner tillverkade ända fram till 1900-talet fruktbarhetsbefrämjande och beskyddande nazarlik-föremål av filt som kläddes med tyg. De dekorerades med mängder av magiska tecken med hjälp av kaurisnäckor, metallföremål, ulltofsar och ullband hängande nedåt och dessa var alla viktiga fruktbarhetsattribut. Vissa nazarlik-föremål formades som en uråldrig Modersgudinna i födandeställning och med naveln tydligt markerad.

Calmattans mittsymbol har fyra "befjällade armar" eller "vingar" riktade diagonalt ut från mittpunkten och ger grundformen av ett fyra-bevingat väsen som i Främre Asien förekommer som ett himmelskt väsen eller gudinna under förkristen tid. Detta bildspråk visar sig ofta på sigill som man pressade eller rullade på mjuk lera , och där den semitiska gudinnan Ishtar ofta förekommer bevingad.
Linjerna som skapar figurer uppåt och nedåt, med åttauddiga korssymboler, som i Mesopotamien betydde himmel eller den himmelska gudinnan, förstärker känslan av att hela huvudsymbolen har ett arkaiskt ursprung.
I östligare kulturer skulle man troligtvis tolka denna symbol som en drake, i en shamanistisk kultur en himmelsörn, i en kristen anatolisk kultur som en fyra-bevingad ängel som kallas kerub.
En så dominerande symbol i en portal bör ingå i ett mytologiskt eller i ett religiöst sammanhang.

Hela bilden ger ett uråldrigt uttryck. Men vi får inte glömma att det troligtvis är en symbol, eller mönster, som stiliserats till oigenkännlighet och vid slutet av 1800-talet fått detta spännande utseende.
Kanske har mittsymbolen en enklare förklaring, t.ex. som växtornament vilket efter några generationer blivit stiliserat till oigenkännlighet?
Eller är det ett träd med blad och grenar som spegelvänts vid den exakta mittpunkten?
Var finns originalmönstret och hur utvecklade sig mönstret genom generationer av väverskor? Ingenting kan komma ur ingenting.

Korsen: I himlen ovanför portalen finns två liksidiga kors av det enklaste och allra äldsta utförandet, likt ett +. Ytterligare ett liksidigt kors finns i portalen.
Högt upp i mihraben finns två lika bilder av en människa i korsform ( Bild 4 ) som tyder på en enkel variant av krucifix, och som ger en antydan om att mattan kan ha varit knuten av en kristen kvinna.

Bild 4.

Mängder av kristuskors hade just denna enkla form under medeltiden, t.o.m. i Norden omkring år 1100, på dopfuntar, men även som halssmycke ( amulett ).

Bild 5. Dopfunt 1100-talet Sverige.	Bild 6. Kruka, tidig kristen tid, ca år 500. ( S Ö Anatolien ).

Bild 7.

Det grekiska korset, inom en cirkel, med armeniska kors uppåt och nedåt återfinns på var sida om mittsymbolen. Korsformer har funnits i Anatolien sedan flera tusen år f. Kr. och förekommer även i turkarnas symbolvärld, men då oftast som orientering för de fyra väderstrecken i en central symbol eller som stjärntecken. I Cal-mattan får dock korsen en tydligt kristen markering.

De tre speciella blommorna med vardera tolv kronblad är inbördes placerade i triangelform. Den översta av dem befinner sig i mattans exakta mittpunkt eller navelplats, de två andra på var sin sida vid portalens tröskel. Tillsammans bildar de en triangel som kan vara en kryptisk symbolik för treenigheten.

De två säregna virvelornamenten med placering överst, på var sida om mihrabspetsen, har en gammal symbolisk innebörd. Genom denna placering står detta för solen och månen, därav också tidsbegreppet dag och natt. ( Denna typ av ornament förekommer över portar i kyrkor och moskéer i hela Anatolien ).

Bild 8.

Hela mattans mönsteruppställning indikerar en spontan folkkonst med rester från forntid samt ur en tidig kristen ikonografi som är överraskande att finna i den lilla turkiska byn Cal.
Om det över huvud taget levt någon kristen grupp i trakten kring Cal under 1800-talet är idag svårt att få fram.
I Denizli-provinsen fanns det flera kristna byar, i äldre tider var hela det området ett kristet centrum med de närliggande antika städerna Ladiokea, Hierapolis ( den heliga staden, dagens Pamukkale ), Filadelfia m.fl.

Cal ( uttalas Tjall ) är ett litet idylliskt samhälle som ligger på en högplatå ca 25 km NO om den kända turistorten Pamukkale i provinsen Denizli, SV Turkiet.
Befolkningen är ursprungligen yöruks och kallar sig så än idag, fastän de oftast lever av bomullsodling, jordbruk och boskapsskötsel i mindre skala.

Fram till 1997 fanns i Cal en man som tillverkade filt. Han berättade att han 25 år tidigare tillverkade filt helt manuellt och att filttraditionen var stark i Cal med omnejd.
Filt var det mest brukliga för att isolera sig mot kyla och drag, vintrarna kunde vara kalla. Herdekappor helt av filt kallas Kepenek och tillverkas än idag i Denizli-provinsen.

De Calmattor som vävdes i området under 1800-talet och tidigare är idag mycket sällsynta. Mest är Cal känt för sina primitiva och tjocka yatakmattor ( sängmattor ) med stora s.k. Memling-göller, som ser ut att vara fritt liggande på en vibrerande krappröd botten.
Bården var enkel och smal, ofta med indelning i rutor.
Knytningssättet var glest med 4 - 6 inslagstrådar och nästan alltid med bomullsvarp.
Som ny var luggen upp till 25 - 40 mm. hög i silkeslen och glansig ull. Format, ca. 140 x 180 cm. Även medaljongmattor med gyllenbrun bottenfärg i samma struktur knöts fram till slutet av 1800-talet.

Yatakmattorna från Cal får oftast felaktigt benämningen Konya Yatak, då Konya-provinsens mattor är betydligt mera kända än de från den lilla okända orten Cal.
Mindre mattor i böneformat är mera sällsynta men de liknar de bymattor, med mittmedaljong, som knöts i grannbyn Dazkiri.
Av känd anledning användes nästan alltid bomull i varp och ibland även som inslagstrådar, 3-4 st, p.g.a. den stora tillgången på bomull.

Utöver Dazkiri är byn Guney känd för sin mattillverkning, även av bönemattor.
Kurtluca är en mycket intressant yörukby som fortfarande väver vackra kilimer med traditionella mönster. Den byn är dock okänd för de flesta.

Hur har mattan använts?
Det finns ett stort och traditionellt bruk för bönemattor i de turkiska hemmen i Anatolien. Kvinnorna använder ofta ett vanligt lammskinn att utföra den traditionella bönen på.
Det är också vanligt att man fäster en enkel bönematta, kilim med mihrab eller en flätad stråmatta med portalform, på den vägg i bönerummet som har sin riktning mot Mekka.
Det allra enklaste sättet är att skissa upp en spetsig portal direkt på den kritade vita väggen i deras bönerum.
Detta har samma innebörd som mihraben har i en moské.
Man utför sedan sin bön vänd mot denna vägg.

Har även kristna anatoliska familjer hängt en portalmatta i sitt bönerum?
Inom den byzantinska konsten förekommer alltid ett helgon stående i en portal, inte minst Maria i olika former. Ikonernas betydelse i det byzantinskt kristna hemmet ger oss också en indikation.
Blandningen av kristna symboler och den uråldriga mittsymbolen i Cal-mattan kan ha sitt ursprung flera hundra år tidigare, från tiden då man fortfarande hade rester kvar av en moderskult.
Vågar man leka med en sådan tanke?
De turkiska kvinnorna har ju kvar lämningar av Den Stora Modern sina kilim-mönster ( bl.a elibelinde ), och i språket där befruktad heter Gebele, en turkisk benämning med ursprung i ordet Kybele.
Toprakanne är benämningen för Jordmoder och mängder av magiska ritualer är kopplade till kvinnornas förhållande till den odlade jorden och vatten.
Det är kvinnorna som har Bereket, ( välsignad fruktbarhet ) i sina händer, och det är enligt tradition kvinnorna som bearbetar jorden med sina händer vid odling.

Vad vet vi egentligen om de kristna bykvinnorna i Anatolien och deras förhållande till Den Stora Modern några hundra år bakåt i tiden?
Modersgudinnan Kybele syns ofta i förkristen tid stående i en portal, ibland krönt med en hornsymbol.
Det förekommer ofta i bönemattor att mihraben är krönt av vädurshorn och i mihraben står Livets träd, som en ersättning för Modersgudinnan.

Vi vet faktiskt väldigt lite om den anatoliska urbefolkningen.
Om deras symboler inom religion, mytologi, världsföreställning och folktro, från medeltid och framåt, förutom att de var kristna.

Man kan göra en jämförelse med oss i Norden som hade mängder av mytiska varelser i vår folktro fram till sekelskiftet 1900 och några år till.
Bl.a. har vissa träd en kraft med en stark koppling till havande kvinnor som sökte hjälp och stöd för att få en lätt förlossning och ett friskt barn.
Från det kristna Balkan, via det muslimska Anatolien, ända till Östturkestan knyter unga flickor och kvinnor tygremsor från sina kläder i grenarna på speciella heliga träd som växer nära en helig källa eller vid en gammal kultplats.
Trädet nära en ur jorden framspringande källa var den heliga platsen där kraften från Den Stora Modern var som störst.
Den magiska handlingen att knyta en tygremsa på dessa platser är en kvarleva om offer och önskningar från en gammal kult till Den Stora Modern.
I den Anatoliska folkkonsten syns trädet ofta och har då fått överta den centrala platsen i bönemattorna därför att man inom islamska bestämmelser inte tillåter att någon kvinnlig modersgestalt avbildas i bönemattor eller i mihraben på väggen.
Inom islam kallar man detta träd Hayat agac, vilket betyder Livets träd och står i paradisets mitt. Ett annat namn på trädet är Tuba.
I islamska skrifter berättas att trädet är kopplat till människornas själar på jorden.
När ett blad faller av trädet dör en människa på jorden och när en ny knopp slår ut föds en ny människa.
Exakt samma funktion hade Den Stora Modern i förkristen tid, även hon var givare och återtagare av livet.

Under "Diskussioner" kan du fråga eller kommentera.

Tillbaka till Galleriet